Webbplatsen använder teknik som troligen inte stöds i din webbläsare. Vissa saker kan se konstiga ut eller inte fungera. Vi rekommenderar att du byter till en modern webbläsare istället.
Gå direkt till huvudinnehållet

– Jag känner redan nu att jag gör skillnad för mina äldre kollegor

Bollebygds kommun och Boråsregionen Sjuhärads kommunalförbund har anställt unga samhällsutvecklare. Vi har intervjuat Paulina Kierznikiewicz, Junior Farrah och Max Halldén.

Vi kan väl börja med att ni får var sitt tillfälle att presentera er själva; vad ni heter, hur gamla ni är, vart ni bor och i vilken kommun ni arbetar inom?

Junior: Jag heter Junior Farrah och är 29 år gammal. Jag bor i Backa på Hisingen, Göteborg och jobbar på Bollebygd kommun.

Max: Jag heter Max Halldén och jag är 25 år gammal och bor i Uddebo, Tranemo kommun. Jag jobbar på Boråsregionen Sjuhärads kommunalförbund.

Paulina: Jag heter Paulina Kierznikiewicz. Jag är 18 år gammal och bor i Blidsberg, Ulricehamns kommun och jobbar också på Boråsregionen Sjuhärads kommunalförbund.

Kan ni berätta hur ni kom i kontakt med och började arbeta inom Vi-projektet?

Junior: Jag hittade den här möjligheten genom en kontakt som jobbar inom Västra Götalandsregionen.

Max: Jag kom i kontakt med detta utifrån att jag tidigare hade jobbat med Rädda Barnen och de har jobbat tätt med Vi-projektet. Där kom jag i kontakt med Mikael (Szanto) och andra så det var genom den kontakten så fick jag reda på att det kommit upp en till arbetsroll här i Borås vilket jag tyckte lät spännande!

Paulina: Jag hittade också Vi-projektet genom kontakter och rekryteringsbladet.

Vad har ni för förhoppningar med ert arbete som unga samhällsutvecklare inom Vi-projektet?

Junior: Jag har ju varit i den situationen, när man inte har jobb och gått igenom den här långa processen med Arbetsförmedlingen och jobbsökandet. Man får vänta länge och ibland får man inte ens svar. Eftersom jag har varit i detta stadie så vill jag gärna ändra på hur det fungerar. Jag har en förhoppning att detta kan fungera bättre.

Max: Jag håller ju fortfarande på att lära mig det här vilka förväntningar jag kan göra på samhället och vad för skillnad jag kan göra som individ. Jag tror nog att jag grundar det i att om jag kan göra skillnad för en person så är det mer än tillräckligt. Jag vill såklart gärna göra något stort och fantastiskt för att hjälpa många men jag känner nog ändå att det är en bra grund. Om jag kan hjälpa en person i nuet eller i framtiden så gör jag mitt jobb.

Paulina: Jag vill gärna prova att försöka byta ”mindset” på ungdomarna, så att de kan se mer positivt på framtiden och inte bara negativt. Att de skall kunna tänka lite mer utanför boxen.

Ni har tidigare under månaden deltagit på workshops. Hur tycker ni utbildningsaspekten av de unga samhällsutvecklarna och annan personal har fungerat och hur kan den utvecklas?

Max: Först och främst så är jag väldigt glad över att traumamedvetenhet börjar bli en del utav hur vi relaterar till varandra, åtminstone på arbetsplatser. Det kommer väl ta lite tid innan det börjar ske i hemmet, men jag är jättetacksam över det. Att vi försöker förstå varandra på en nivå av nervsystemet, vad trigger är för någonting liksom alla de här sakerna som kan förändra vilka vi här i stunden. Det känns jätteviktigt att folk blir utbildade om det!

När det kommer till hur det kan utvecklas och förbättras i framtiden så tror jag att mitt ledord skulle vara kroppen. Att liksom få med kroppen så att vi inte bara sitter ner hela dagen och behöver ta in allting genom att lyssna utan att få med kroppen uppleva spektrumet av trygghet och stress som står i kontrast till varandra. Att få utforska detta genom kroppen, andningsövningar och dessutom mer diskussion med varandra. Det var ett rum fullt med människor som har flera års erfarenhet, inte bara utav livet, men också utav deras arbete med ungdomar. Jag skulle gärna vilja höra mer ingående berättelser från dem!

Junior: Jag vill också ha lite mer diskussion och dialog. Mer tid för att lära känna varandra och lära av varandras olika erfarenheter hade varit bra. Jag tycker över generellt det har varit bra även om det för mig kunde väcka mycket känslor.

Det gäller att vara försiktig och ta hänsyn till varandra när man pratar om sådant här. De flesta menar såklart väl när de försöker relatera och föra en dialog gällande känsliga ämnen men det är lätt att råka uttrycka sig klumpigt!

Paulina: Jag är också med Max kring att kroppskänslan är jätteviktig. Det är även viktigt att psykisk ohälsa ges utrymme och att man samtalar med ungdomarna. Ifall de inte vill delta i sociala aktiviteter kan det ha med psykisk ohälsa att göra, så man behöver vara uppmärksam. Det är jätteviktigt så att allting skall fungera bra.

Utöver det så vill jag lyfta att vi gjorde analyser av problem genom att teckna under en av workshopparna. Jag tyckte detta var väldigt spännande och givande för det var en annan form av metod av analys i stället för den mer vanliga som är att skriva.

Är det några särskilda utmaningar eller hinder ni ser med ert arbete för få mer unga in i skola eller arbete?  

Junior: Jag kan se att jag har ganska kort period på oss att klara av vårt uppdrag. Jag hoppas verkligen att vi skall klara av att hjälpa många men det är väldigt svårt på grund av tidsbegränsningen. Jag tror exempelvis att Paulina slutar lite tidigare och det är lite svårt att se vad det kommer få för resultat.

Max: Jag vill gärna känna att det jag gör faktiskt gör skillnad. För mig så känns det att jag vill bli hänförd och inspirerad i mitt jobb. Vi hoppas kunna delta på slutkonferensen och vid det tillfället känna att vi kan göra skillnad!

En förhoppning med att inkludera unga samhällsutvecklare i utvecklingsarbetet är att vara mer representativ och att individer som står nära målgruppen skall kunna vara med att påverka arbetet. Vad har ni för förväntningar på er inkludering i utvecklingsarbetet?

Paulina: Mina förväntningar är att öka förståelsen för unga och att visa dem att allting inte är svart eller vitt utan att det finns olika möjligheter. Allting är inte dåligt utan det finns faktiskt positiva saker med. Vi är ju lite tidsbegränsade i vår anställning men jag hoppas på det bästa!  

Max: Jag känner redan nu att jag gör skillnad för mina äldre kollegor och jag märker att en osagd del utav mitt arbete att jag känner ett större lugn och en större närvaro. Att jag kan ge det till en 9–5 arbetsplats som är så vanlig i vår kultur så känner jag att jag tillför något. Jag känner dessutom att jag fått bra respons av mina kollegor. Mina insikter och vad jag tillför bemöts på individnivå och det känns bra.

Junior: Jag håller med Max och skulle nog säga samma sak!

Har ni några tips till andra som jobbar med dessa frågor?

Max: Jag skulle väldigt simpelt säga sakta ner och hitta stimulans i vardagen. Hitta ett utrymme där du mår bra och känner att du har en påverkan så kommer resten sköta sig själv.

Paulina: Mitt tips är att vara mer närvarande, att lyssna och att lära och se olika beteenden.

Junior: Jag vill lägga betoning på vikten av att komma i tid, visa att du vill och att fortsätta försöka även om det innebär att du behöver delta i en aktivitet eller socialt sammanhang som du till en början inte tycker om.

Senast uppdaterad: 2022-04-20 14:59