Kuratorernas tankar om bemötande – Linda Viktorsson Ciabatti, Kunskapsförbundet Väst

Vad är viktigt för att kunna ha ett bra samtal med en deltagare eller elev? Hur kan man stötta den som har det tufft? Vi har talat med tre kuratorer som arbetar inom Vi-projektet om deras tankar kring bemötande. En av dem är Linda Viktorsson Ciabatti, som arbetar som kurator på Kunskapsförbundet Väst

Ett positivt första möte

– Jag brukar alltid säga personens namn när jag hälsar på personen för första gången, till exempel:  ”Hej x, vad roligt att se dig”. Man bekräftar individen med namn. Sedan säger jag säga några ord om mig själv, så att det blir mer av ett samtal snarare än ett förhör. Jag brukar även mest prata om positiva saker det första mötet. Målet är att personen ska känna sig avslappnad och trygg i samtalet.

Frivilligt att berätta

– Jag brukar lyfta fram att personen inte ska känna sig tvingad att berätta saker, att vi har tid på oss. Den jag möter berättar det som den är bekväm med för stunden. En del har tidigare haft känslan att de blir utsatta för ett förhör där de behöver berätta sin livshistoria för att få hjälp.

Flexibla samtal

Linda är på plats varje dag och har alltid en öppen dörr in till sitt kontor. Hon tycker att det finns ett värde i att kunna vara flexibel med när och hur samtalet sker:

– Man behöver inte alltid prata i 45 minuter. Jag bokar ganska sällan tider med eleverna. Jag har förmånen att få lära känna individerna så kan jag ibland fråga ”Ska vi ta fem-tio minuter? Det känns som att något inte är bra”.

Linda poängterar dock att flexibla tider inte är möjligt för alla kuratorer, utan att hon har förmånen att ha ett arbete där det här upplägget fungerar.

Att vara personlig men inte privat

Linda berättar att hon ser en stor vinst i att man som kurator vågar visa att man är en människa, som har varit med om olika saker i livet, utan att berätta detaljer:

– Jag har märkt att personer blir mer avslappnade när jag är mer mänsklig. Det blir ”Nu ska jag gå och prata med Linda”, snarare än ”Nu ska jag prata med kuratorn”. Vi samtalar om livet och sådant samtal vill man ha med en människa som också kan dela med sig av erfarenheter. Det blir också lättare att introducera konkreta verktyg att använda sig av. Det känns som att eleverna har lättare att ta till sig verktyget på det sättet än om jag bara skulle ta det ur luften.

Att våga visa att man blir berörd

Om en historia berör Linda på djupet brukar hon inte tveka att visa det.

– I början av min yrkesbana kände jag mig osäker på om jag skulle visa den typen av känslor, men jag har lärt mig allteftersom. Det är inte farligt att visa att man är en människa som påverkas. När det kommer berättelser om riktigt svåra erfarenheter så kan jag ibland säga: ”Wow, det här var riktigt tungt att höra. Tack för att du delar med dig. Jag kan inte ens föreställa mig hur det måste vara att gå igenom det. Kan du ge mig någon minut att hantera det jag hört?”

Att inte kunna lösa allt

Som kurator kan man inte lösa alla situationer, vilket Linda brukar vara ärlig med:

– Även om jag inte kan hitta lösningar så kan jag lyssna och bekräfta att personen inte är ensam i sin situation.

Att använda sig av humor

Efter att ha byggt upp en god relation så brukar Linda låta humor vara ett inslag i samtalen:

– Jag försöker använda humor mycket, även i svåra stunder. Men det här är ju något man får känna av. Man måste ha byggt upp en god och stabil relation till varandra först. Eleven måste veta att jag verkligen bryr mig och vill deras bästa. I vissa stunder kan jag även vara ”hård” på så sätt att jag kan visa vad jag tycker i en diskussion kring något eller säga ”nu gör du detta, punkt slut” utifrån att jag vet att det ibland kan vara det eleven behöver. 

På samma sätt är det med humor, även den svarta. Om man känner varandra väl kan man gå från att gråta till att skratta åt en svår situation under ett och samma samtal.