Möten i ögonhöjd en grundpelare under Vi-projektet

Det ESF-finansierade Vi-projektet har pågått under två år. Den operativa fasen, där de medverkande aktörerna samarbetat för att nå ut till unga utan sysselsättning, avslutades i maj. Målet är dock att utnyttja de lärdomar som gjorts och att fortsätta samverkan framöver.

– 28 olika aktörer – en mix av kommuner, utbildningsarrangörer och organisationer från civilsamhället –  har samverkat i Vi-projektet, berättar projektledare Therese Ydrén. Vi har lärt oss mycket och det vill vi dra nytta av.

Namnet på den konferens som hölls i mitten av maj – Framtidskonferensen – visar på att ambitionen är att fortsätta arbeta vidare tillsammans.

Vikten av att vara saknad

Ett av de stora fokusområdena under Vi-projektet har varit ett arbetssätt och bemötande utifrån devisen ”möten i ögonhöjd”. Själva definitionen är ganska enkel: att skapa mötessammanhang där alla som deltar känner sig sedda. Men hur man rent praktiskt går till väga är en klurigare nöt att knäcka.

Sevtap Gurdal, universitetslektor på Högskolan Väst, är Vi-projektets följeforskare. Hon har pratat med flera av de unga som deltagit i projektet.

– Möten i ögonhöjd är en väldigt viktig bit i arbetet med UVAS. Vi har sett att de unga vuxna upplever ett bättre stöd från verksamheten. En ungdom säger ”lärare och kurator samarbetar bättre med elever, men också med varandra OM elever”.

Julia Jacobsson är Vi-projektets kommunikatör. Även hon har intervjuat flera unga i arbetet med att ta fram projektets nyhetsbrev.

– Flera av de deltagare som jag har pratat med lyfter fram hur viktigt det är att vara saknad. De har uppskattat att någon har ringt och undrat hur de mår om de inte är på plats.

Flexibilitet och samverkan är A och O

Unga som varken arbetar eller studerar utgör en stor och heterogen grupp. Under projektets gång har Sevtap Gurdal även sett att det är viktigt att skapa förutsättningar för flexibilitet, både på organisations- och samhällsnivå. Ibland det vara små saker, till exempel att kommunicera via chatt i stället för att ringa, som man behöver vara flexibel kring. I andra lägen är det större förändringar som krävs.

– Idag finns strukturer på samhällsnivå som sätter stopp för att kunna hjälpa alla, till exempel ingår inte unga vuxna i kommunens aktivitetsansvar (KAA) efter de fyllt 20 år och det efterfrågas också flexibilitet från ledningsnivån för att kunna bygga relationer med de unga vuxna och skapa tillit. Där har en del av parterna i Vi-projektet lyckats bra, säger Sevtap.